Värdeförlust

Jaaaa! Vi tar våra påkar, pinnar och knivar och hoppar på en gravid kvinna. Vi sparkar henne i huvudet och i magen så att hon inte gör motstånd när vi tar hennes pengar. Fan vad bra.

Vad ska man säga?
Det vansinniga och hemskaste är att det inte är sällan sånt händer. Problemet är bara att det händer oftast inom hemmest portar och trots att det lagstiftats emot det för många herrans år sedan finns det fortfarande kvar lite av en "familje-mentalitet" i lagens långa arm där den drar sig både, en, två och tre gånger för att sträcka sig in i ett sådant hem.
Men det är inte det som är det värsta. Nej nej. Det värsta av allt är att det är de som blir misshandlade som inte har armar långa nog för att ens nå runt sina egna kroppar för att skydda dem. De har fått veta att de inte förtjänar bättre och låter det därför fortgå, för alternativet är evig ensamhet och en plats ännu sämre än den de redan är på.

En liten liten procent av det där kan jag förstå. När jag var som lågast i mitt självförtroende, efter att jag brutit med mina kompisar och flyttat till en egen lägenhet tyckte jag mig känna att mitt värde var lika med noll. Jag kunde lika gärna kasta mig in i pojkars armar, inte för att få kramar, men för att få lov, på nåder, att krama och vara snäll mot dem.
När jag hade varit det kändes det fint. Jag kunde på något sätt se ett värde med mig, jag kunde faktiskt vara uppskattad, även om det så bara var för en timme eller två. Efter denna timme kunde det gå veckor eller månader (beroende på om det kanske figurerade någon flickvän ett tag) innan kontakt igen. Ooo så jag våndades. Var jag kanske inte så mycket värd som jag hade trott iaf? Varför inte? Vad gjorde jag för fel? Det är ju för att jag är ful... så är det och så har det alltid varit. Jag är inte perfekt, och därför förtjänar jag bara relationer som inte är perfekta.
Detta försegick länge, länge. Även då jag hade vänner som bedyrade att jag blev illa behandlad och även då jag nickade och sa "jo jo, jag förstår det" så drog jag mig ändå tillbaka, för jag TRODDE VERKLIGEN INTE att jag var värd något bättre.. inte att något annat fanns på kartan för mig.

Jag vet inte vad det beror på. Mina föräldrar har alltid upplyst mig om att jag är värdefull och speciell. På vissa områden kanske det har varit lite dubbla signaler.. men de har iaf gjort det absolut bästa de kunnat.
Ändå har jag tillåtit mig att bli överkörd på det grymmaste sätt man kan tänka sig bortsett från fysisk tortyr. Då pratar jag inte om de pojkar som utnyttjat mig utan om de vänner som gjort det.
För att skaffa sig en puff på sin egen väg mot självförtroende och välbefinnande tog de avstamp från en väldigt platt spillra av människa. Jag tror inte (hoppas inte) att de kom speciellt långt tack vare det där avtrampet, men man kan fantamig aldrig veta.
Rätt vad det är blir det det mest humana som någon någonsin någonstans har gjort, ty det finns ingen logik.