Tillbakablick och inåtblick

Jag har suttit och läst min blogg från precis ett år sedan. Då präglades mitt liv av jobb på mcdonalds och Clovis. Dessutom blev jag den 5/8 lite hormonstinn och skrev en lista på hur önskemannan skulle vara. Nu har jag ju träffat honom så vi får se hur han stämmer in på 2005 års lista.
Nissen i fråga ska helst ha ambitioner med livet. Inte så att han siktar på att bli den nästa Fuglesang men en liten idé eller plan är alltid käckt.
--> Check. Han har en plan, en studieplan. Det är bra.

Nissen i fråga får gärna ha mycket gemensamt med mig. Jag föredrar ändå att kunna prata om Lillstrumpa och Syster-Yster framför ostsorter som man inte vet vad de heter på engelska ändå.
--> Check. Det här handlar väl mest om allmänbildning. Om jag säger Sune Mangs så vill jag att personen ska veta vem det är. Och det gör han ju! 8)

Nissen i fråga får gärna ha en tanke med de kläder han bär. Därmed inte sagt att jag dömer ut någon stil eller så, men en tanke är allt jag begär 8)
--> Check. Han säger att han inte har nån tanke.. men det kommer fram många söta små tankar när vi shoppar 8)

Nissen i fråga ska inte vara dömande, dum, elak, argsint, dumsnäll.
--> Check. Han dömer inte, han är allt annat än dum, elak och argsint och dessutom mycket snäll, utan att vara dumsnäll 8)


Nissen i fråga ska ha en social förmåga som gör att han klarar sig bland folk som han inte känner.
--> Check. Inga problem.

Nissen i fråga får gärna ha en alldeles egen värld som han inte vill ha in mig i. Det är utmärkt, så länge han också tillåter mig att ha detsamma.
--> Nja, det kanske saknas lite på den här fronten.. jag är nog med i alla hans världar. Vi får försöka ändra på det.

Nissen i fråga ska inte bli helt nervös när jag säger att det är någon som har dött och att jag har varit på begravning.
--> Jag vet ju förstås inte, men när jag berättat i efterhand om folk som jag tyckt om som dött har han varit mycket snäll och inte nervös.

Nissen i fråga får gärna inte vara äldre än 35 eller yngre än 20.
--> Check. 28.



Nå.


Inatt låg jag och funderade över något helt annat. Jag blir galen på mina nattliga funderingar, men de ska tydligen vara där i min hjärna klockan 1 på natten.
Finns det terapeuter som hjälper folk att komma överens med sin kropp? Man kan ju tycka att jag borde veta detta med tanke på den institution som jag ägnat ett år av mitt liv åt, men det gör jag inte.
Jag har allvarliga problem med mitt ansikte. Dels är det det att det gör ont. Det sticker och bränner hela tiden och mer när jag ler och absolut megamer när någon kommer åt.
Problemet är det att det inte gör så himla ont att det borde rättfärdiga de reaktioner som kommer från mig. Till att börja med är ansiktet någon jag tänker på hela dagarna hela tiden. Om jag ska hoppa i vattnet, tänker jag på att det kommer att göra ont i ansiktet, om jag ska gå genom en folksamling håller jag upp högerhanden för högersidan av ansiktet. Om det blåser håller jag upp grejer för ansiktet och om jag ska kramas så kramas jag på "fel" sida. Varför är jag såhär? Jag vet inte. Som skrivet, det gör ont, men lite smärta borde jag väl kunna överleva. Men det här är en annan grej, det här är en annan smärta. Det här är en jävligt läskig smärta. Jag är rädd för den och jag mår väldigt dåligt varje gång något kommer mot eller det gör ont helt oprovocerat.
För någon månad sedan kramade jag en person som råkade skalla mig precis på Det Onda Stället. Det var fruktansvärt, jag trodde att mitt huvud skulle explodera. Med det sagt bör jag också säga att jag nuförtiden när jag gör illa mig inte brukar börja gråta. Jag spottar och svär och väntar på att det ska gå över, men jag gråter sällan. Med den här grejen blev det annorlunda. Istället för att känna hur det började bränna bakom ögonen så började jag att störttjuta och hyperventilera och slutade inte på nästan 40 minuter. Efter detta gråtmaraton var jag helt utmattad och när jag vaknade nästa morgon var kinden mer svullen än vanligt. Efter det fick jag megapanik och funderade på att tillverka något av en mjölkkartong som gjorde att ingen någonsin kom närmare min kind än 10 cm.
Det hade jag inte behövt. 10 centimetersspärren är inbyggd. Jag har stenkoll på ifall någon är i närheten, till och med när jag sover. Nicklas har vittnat om hur min arm har flygit upp till skydd ifall han har kommit för nära när jag har sovit och jag märker själv även i vaket tillstånd hur jag reflexmässigt aktar mig såfort något kommer nära.
Detta plus det faktum att jag mår fysiskt illa när jag tänker på att saker kan nudda där, att käkkirurgen kommer att röra vid kinden om någon vecka gör att jag börjar undra om jag kanske inte behöver hjälp.
Vad tror ni?