Brutit ben?

Ibland umgås jag extra mycket med tankar på detta. Jag vet inte varför eller vad det ska leda till... men det hjälper inte. Tankarna finns där ändå.

Det kanske beror på att det den 14/9 var precis ett år sedan.

Jag vet att folk tycker att jag ska släppa det. Det ska jag också. Men så länge jag lider av sviterna tänker jag inte släppa det.

Nu i dagarna har min hjärna om och om igen funderat på en speciell händelse i allt det här:
När jag låg där på vägen med huvudet i asfalten och nyligen hade landat insåg jag att jag var tvungen att ta reda på hur skadad jag var. Jag kände att ansiktet var helt borta, men hur var det med ben och armar? Jag mindes att man, ifall man bryter något, ibland kan vara så full av diverse kemikalier i hjärnan att man inte känner smärtan. Jag visste inte om jag hade alla ben och armar fortfarande fast på kroppen och kunde inte göra annat än att försiktigt röra på hela kroppen och känna efter. Alldeles innan jag gjorde det stålsatte jag mig för att något skulle kunna göra fruktansvärt vidrigt ont, men det kom inte så mycket.
Tack gode, snälla, rara, nån för det.
Jag plågas lite fortfarande av den där tanken.
Att stålsätta sig och inte riktigt veta om man har alla kroppsdelar kvar är hemskt, och det är ännu hemskare när man ska ta reda på om man har skitont någonstans genom att framkalla smärtan.

Jag grät inte förrän Maia kom till sjukhuset. Jag är så duktig.

Nu gråter jag lite då och då när jag tänker på det. Har jag blivit mes eller är det det gamla Helena-syndromet: vi reagerar inte på det läskiga förrän ca. ett år efter händelsen, ty så står det i Helenamanualen.

Fuck Helena, din drivrutin är dålig.