Skiktröntgad Haa

Idag har varit en spännande dag. Den började med att byggnadsgubbarna här utanför (jag tycker inte om dem, förlåt gud, men jag gör inte det. Det hade varit annat ifall det som de åstakom hade något slags värde för mig, men det har det inte. Jag skiter i ifall fogarna är giftiga och jag skiter i ifall fasaden är smutsig, i alla fall om det ska ta TVÅ MÅNADER DRYGT för dem att bli färdig med det här som i alla sina moment gör att man knappt kan vistas i lägenheten och absolut inte sova) började en kvart för tidigt. Vi hörde hur de pratade om vad klockan var och att den inte var 8 än, men ändå brummade, pep och morrade deras maskiner. Aaaah. Varje morgon när jag går ut genom dörren och möter dessa människor alldeles utanför (detta för att de har bestämt att sätta upp sin "blanda cement och fogmassa"-central alldeles utanför dörren till vår lägenhet) så ger jag dem en mycket ond blick. Jag vet att det är dåligt, men sån är jag.

Efter utgång från lägenhet så var det i alla fall dags för mig och N att bege oss till Lunds universitetssjukhus för inåkning i rör. Vi anlände efter att jag tyckt att bussen och alla människor som skulle på den tog osedvanligt lång tid på sig. Väl där gick det på ett kick att hitta till Röntgen 2 genom hisshall B och våning 3. Jag insåg att jag varit där inte mindre än två gånger tidigare och fann mig väl tillrätta.
Dock har jag inte någonsin förut utsatt mig själv för magnetröntgen och det var något helt annat. Vid anmälandet i receptionen fick jag välja en cd-skiva från en lista på vilken jag skulle lyssna under rörliggandet. Sen fick vi en nyckel som gick till ett skåp. I detta skåp skulle alla våra persedlar låsas in eftersom maskineriet var alldeles för känsligt för att tolerera kulspetspennor och annat krafs i närheten. Väl inne fick jag det hastigt förklarat för mig att det skulle smälla och dåna och att jag skulle få öronproppar+hörselskydd i vilka det dessutom skulle komma den musik som jag valt (Blandad pop från 60-. 70- och 80-talet. I själva verket var det 60-tal och American Pie med Madonna). Jag åkte in i maskinen först litegrann och tänkte att detta verkligen var en peice of cake. Sen skjutsades jag in hela vägen och då var det inte längre sådan himla liten bit av en tårta/kaka. Det var sannerligen läskigt och jag fick verkligen använda mig av egentillverkad akut självterapi för att inte råka i panik över hur otroligt fast jag var i tunneln. Från min arm hade jag en slang där det pumpades in kontrastvätska och mina fötter var fria. Mina armar däremot var mer eller mindre fast och när jag märkte detta insåg jag att det var nog inte en sån bra idé att försöka röra på armarna för då skulle jag antagligen inse att det inte gick och få panik.
Smällandet tog en halvtimme-40 min och under andra halvan av tiden hade jag ingen musik. Efter halva sessionen stängdes musiken av för att läkaren skulle prata med mig (jag hörde ju inte ett skit, men antog att det inte var något annat än "du är duktig, nu ska vi spruta in kontrast"), sen glömdes musiken. Det var dåligt. Halvan utan musik var betydligt mer påfrestande än den med. När man lyssnade på musiken kunde man räkna ut ungefär hur lång tid det gått.. utan musik hade jag inte en aning.
Jobbigt. Dessutom höll jag på att nysa under sista halvan och det hade varit dåligt. Lustigt dock hur man kan behärska sig om man bara lugnar ner sig själv och tar djupa andetag.

Efter detta gick jag och N och fikade och åkte sedan hem. Hemma har vi rotat fram filmer från min gymnasietid samt Nicklas lager med 50-öringar som jag tänkte mig att jag skulle räkna. När vi tittat på gymnasiefilmerna cyklade jag iväg för att växla in 50-öringarna och handla lite mat.
Jag åkte först till ICA där jag visste att de hade en automat för mynt. Döm om min förvåning när jag såg detta. Jag garvade lite för mig själv, gick in och handlade, lät kassörskan veta hur otroligt idiotiskt jag tyckte att det var och cyklade sedan iväg till en liten affär mitt i Lund som satt upp lappar om att de ville ha 50-öringar.
Affärsinnehavaren suckade och sa "ge mig dem då" när jag frågade om han ville ha 88 50-öringar och jag kände mig mycket uppskattad. Pöh.

Efter detta cyklade jag hem (jag vill inflika att jag är helt skadad efter "Oj vilka bröst"-incidenten, jag kan inte tänka på nåt annat än hur mycket tutte jag visar när jag cyklar, distraherande) och möttes av ett mycket ihärdigt och idogt arbete från nissarna med cement och nya fogar.
GUD SÅ FINT DET BLIR.

Nu ska jag lägga mig och slappa och kanske hoppas på att kontrasten vill komma ut.
Toodeloo.