Rätt ofta hör man floskler, klyschor eller vad man nu vill kalla dem. Det ligger liksom i sakens natur. Ibland, inte särskilt ofta, hör man dessa fraser i ett sammanhang som gör att man inte ser på dem i den vanliga slitna dr Phil-populärkultur-skruden utan man ser dem för vad de faktiskt innebär. En sådan sak hände mig idag. På någon kanal som SVT har sändes en dokumentär om fyra kvinnor som besökte ett kloster under 40 dagar. En av kvinnorna snyftade mycket under sitt möte med en av nunnorna och sa att hon så gärna ville att alla skulle "approve of her", d.v.s. godkänna henne. Nunnan sa då:
Det enda som är viktigt är om du godkänner dig själv, om andra godkänner dig eller ej är inte viktigt.
Så himla sant. Det är visserligen hört hundra gånger men då har man bara sett det som just en floskel utan egentlig innebörd. Men nu blev det av någon anledning något annat. Att bli godkänd. Det kan man bli av skolan, instanser av andra slag, kurser man går igenom och sin partner kanske. Jag har aldrig någonsin funderat på att just godkänna mig själv. Visst har jag tänkt att jag är värd något som människa och så vidare, men jag har inte godkänt mig själv. Däremot har jag underkänt mig själv.
Jag går omkring som om jag var mitt i en uppgift. Denna uppgift ska bli färdig och sedan ska jag bli godkänd. Just nu är jag inte godkänd i mina ögon, väldigt långt ifrån faktiskt.
Jag känner mig falsk, oäkta, oärlig, ovärdig och en massa andra saker som börjar med o, men framför allt känner jag mig underkänd.
Jag är nog den enda som tycker såhär om mig själv. Eller inte, men i vilket fall som helst är det inte många med mig som tycker att jag är underkänd som människa. Det vet jag, för jag har alltid haft varma människor omkring mig.
Trots att jag vet att jag har en stor och bra familj som tycker att jag är godkänd, goda vänner som tycker att jag är godkänd och världens bästa N som också tycker att jag är godkänd så känner jag det ändå som om slutbetyget på mig fram till mitt 25:e levnadsår är att jag är underkänd. Det kan ju bara vara en följd av att jag själv inte godkänner mig.
Jag har ingen aning om hur jag ska kunna godkänna mig själv. Inte en jävla susning.
Nu kändes allt helt plötsligt ännu tyngre än innan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Fokusera på vad du faktiskt har åstadkommit, vad du kan och vad du gjort som är bra. Vad har du gjort som är mindre bra? vad kan du göra åt det för att du själv ska bli nöjd? Kan du förlåta dig själv och andra är mycket vunnet... Så länge man gör sitt bästa utifrån den situation man befinner sig och de förutsättningar man har så duger man... Alla människor kan göra misstag, men grejen är att försöka rätta till det hela så man själv kan leva med sig själv. Kan man inte leva med sig själv blir det problematisk och man fastnar i en självdestruktiv spiral. Ta kontroll över misslyckanden genom att analysera dem och förlåta sig själv och försök förbättra situationen nästa gång.... Alla människor på denna jord är värdefulla och unika och bör förstå att just deras existens är viktig!
Skicka en kommentar