Såhär ser jag ut när jag satt på mig mors gamla glasögon och är allmänt osminkad och annandagssunkig. På bilden ser man iofs det halsband jag fick av darling-N, mycket mycket fint. 8)

Mor och far verkar verkligen vilja att jag ska titta på nån dramakomediserie från 60-talet. Jag kom undan nu med en mycket fast ton. När det började reste jag mig från tevesoffan och sa "nejdu", far sa att han tyckte att jag skulle se det, att det var kultur och bra saker. Jag ville inte se och sa "nee". Mor sa "jo, jag håller med far, jag tycker att du ska se". "Ja, men nej" sa jag och gick ut ur rummet. Väl uppe vid datorn ropade mor "ska du inte se?" upp för trappen. "Nej" svarade jag. Efter någon minut kom mor upp för trappen och tyckte att jag borde se det hela. Jag tackade än en gång nej och det var det sista.

De verkar verkligen vilja att jag ska se. Men jag. vill. inte.
Jag har spenderat hela min dag med att ligga framför teven och se diverse naturprogram och det lär bli ungefär samma kvällsaktivitet så jag kände att jag behövde en liten paus.
Så så blev det.

Jag har inget jobb.. alltså ingen försörjning alls alldeles strax. Jag har sökt jobb, jävlar i min lilla låda. Jag har sökt och varit på intervjuer och hej och hå... but there is nothing. Bara för förskolelärare och ma/no.
Kul.
Jag har en kvarts miljon i studieskulder och får inget jobb på det.
Kul.
Jag är inte byggd för att klara av sånt här. Till skillnad från andra jag känner som det alltid av någon magisk anledning ordnar sig för (jag är inte alls bitter) med både jobb och bostad trots att de varken söker det ena eller det andra, så ordnar det sig inte för mig.
Jag kan mycket väl hamna på gatan. Jag får väl stå vid stationen i Malmö och sjunga "Eternal flame" eller något. Tänk på mig när ni går förbi.

Adjö.