Tänk på något annat

Jag har gjort ett stort misstag.. jag har önskat mig en sak så mycket att jag kommer att bli väldigt besviken om jag inte får den. Varför kan jag inte hålla tankarna i styr? Varför kan jag inte ligga i koma till måndag? Varför?!
Bort, bort, bort från min hjärna... det finns andra, bättre möjligheter för mitt liv.
Ja.

Klippan ringde igår. Alltså inte Klippan utan den skola som jag varit på arbetsintervju hos i Klippan. Jag var lite orolig för det samtalet eftersom jag gärna hade önskat att dessa människor bestämde åt mig. Om jag hade fått ett samtal med ett beslut om att jag fått jobbet hade det blivit väldigt jobbigt för mig för då hade jag blivit tvungen att bestämma om jag skulle ta det eller inte och väga alla jobbigheter mot brasakerna... och den situationen hatar jag.
Nu sa Klippan dock inte att jag hade fått jobbet utan att de istället skulle utlysa tjänsten en gång till. De ville nämligen ha någon som var behörig både svensk- och engelskalärare och ingen av de som hade sökt hade båda behörigheterna. Jag tror att skolor får börja inse att de nog inte kan få ett paket hur lätt som helst utan att de istället måste acceptera att ha lärare som har alla möjliga kombinationer.
Men jaja.
Det de sa sen var ganska snällt.
De sa nämligen att anledningen till att de ringde till mig var för att berätta att jag hade gjort ett väldigt gott intryck på intervjun och för att fråga om jag ville vara uppskriven som en vikarie för långtidsvikariat på skolan där. Hade jag bara haft behörigheten så tyckte de att jag gjorde ett väldigt bra intryck på intervjun och så vidare (inget sades rakt ut, men det verkade väldigt snällt tycker jag).
Jag satte upp mig på vikarielistan och tackade så vansinnigt mycket för de snälla orden.
Det haglar verkligen snälla ord över mig nu i dagarna. Åkes utvärdering kan man ju säga var ungefär motsatsen av Jessies... dvs den var helt vansinnigt skitsnäll och bra.
Nå, i vilket fall som helst så var detta besked från Klippan nog det bästa möjliga. Jag hade när jag gick dit, ingen aning om vad för slags intryck jag gjorde på intervjuer och jag kände det lite som om jag satt där och bajsade trams och att det syntes lång väg.
Ett exempel var min överdrivna användning av "Man kan nog säga..." i början på varje mening och påstående.
Men, i vilket fall som helst känns det skitbra att jag gör bra ifrån mig på intervjuer... det bådar gott för det där som jag egentligen inte ens får tänka eller hoppas på.

Men jag kan inte låta bli.

Jag vill!


Tack så mycket för alla snälla grattisar i kommentarerna (och mail och på andra sätt). Ingen vet väl bättre än ni som läser min blogg hur jag har lidit av den där VFT:n. Och då har jag inte ens skrivit hälften av det som hänt där av rädsla för efterverkningar.

Frågan är nu om jag har ork eller lust att meddela Jessie vilken skit jag tycker att hon var. Jag vet inte... vad tycker ni som läser? Ska jag skita i det eller speak my mind?

Nåja. Till en helt annan sak.

Ibland är det helt värdelöst att vara kvinnfolk. Nu är det möjligt att jag får hela gnällpolisen över mig, men det skiter jag i för jag är övertygad om att faktumet att jag är kvinna har en del i detta:

Jag fick svar från mina två besök hos magnetröntgen. Läkaren förklarade för mig att det precis som första gången syntes en abnormitet på den ena ansiktshalvan men han kunde inte se vad det var. Det var inte luft, inte blod, inte någon annan vätska, inte brosk och inte ärr. Nehe. Jag frågade då om det var möjligt att bara få... mer kind av ett trauma och svaret blev: "Vet ej".
Nehe...
Jag påpekade då att jag faktiskt hade ont och undrade vad man nu kunde göra.
Läkaren sa då att hans rekommendation var att jag skulle ta kontakt med den läkare som jag fått Flouxetin (antidepressiva) av och kanske ta upp den medicineringen igen.
Just när han sa det så reagerade jag inte med mycket annat än tanken att "det har jag ingen större lust med" men när vi hade lagt på slog mig något helt annat.
Människan tror nog att jag inbillar mig detta och att jag vill ha uppmärksamhet eller någonting liknande. Kanske tror han också att jag ha hysteriska vätskor i kroppen a la 1600-tal och kanske att jag behöver åderlåtas?
ICKE att ett sådant råd hade gått ut till en man, inte en jävla chans.
Och ICKE att ett sådant råd hade gått till en person som inte tidigare haft problem med psykiska åkommor. Utan att över huvud taget veta vad min medicinering hade för bakgrund och orsaker så slänger han ur sig en sådan sak.

OM det nu skulle vara så att jag inbillar mig (undermedvetet då isf, fast då får man ju förklara den abnormiteten som faktiskt SYNS och det lilla faktumet att jag faktiskt varit på akuten för en högst riktig och verklig bilolycka) så tror jag inte att Flouxetin är riktigt rätt väg att gå...
Fast vad fan vet jag? Jag är ju inte läkare.

Nästa steg, om jag väljer att ta något nästa steg, är att gå till en vårdcentral och börja om från början.
Min syster rådde mig att tänka efter om det onda hindrar mig i vardagen. Det gör det nog inte.. bortsett från att det ganska ofta är i tankarna och att jag är rädd för saker och ting som kommer mot mig från det "onda hållet". Men jag vet inte riktigt var gränsen går för "hindrande i vardag".
Någon som vet?

Antidepressiva... my ass.