Psykfel. Det där som jag inte får tänka på kryper sig på mig ändå och det hjälps ju inte direkt att det hela har tagit en ny äcklig vändning.
Bajs.
Nej.
Min telefon har tappat all rim och reson. Imorse kunde jag inte ens öppna meddelanden som jag fått eftersom den gastar nåt om att jag har för många program igång och att jag måste stå på huvuet eller något liknande... den buggar som fan. Jag har ett meddelande i utkorgen sen 1900-talet (känns det som) som vägrar försvinna och istället ligger som en jävligt irriterande liten ikon på "skrivbordet".
Nu har jag iaf säkerhetskopierat hela skiten och tänkte att jag skulle testa att återinföra allt och se ifall saker och ting hamnar på rätt plats. Jag blev avbruten nyss när jag skulle göra det och avbröt det hela vilket resulterade i att alla meddelanden (inklusive det irriterande oiii!) försvann från telefonen men allt annat var som vanligt.
Helvete.
Jag vill inte att alla mina meddelanden ska försvinna. Det vore mycket tråkigt.
Nu verkar den dessutom ha hängt sig... jag ska hänga den själv om den inte skärper till sig och blir snäll och foglig fram till dagen då jag får lov att byta. Då ska jag högaktningsfullt slänga skiten i en sjö eller eldhav och se den brinna samtidigt som jag skrattar elakt.
Det är en Nokia 6680 ifall det var någon som inte redan har gissat det.
När jag gjorde säkerhetskopieringen från början så fuckade den ut hela datorn och jag blev tvungen att starta om eftersom ingenting fungerade längre när det var klart. Dessutom är usb-sladden glapp.
Gah.
Jag borde egentligen studera eller städa, men jag gör ju inget av det.
Varför? Jag vet inte.
Jag har diskat iaf. Heja mig.
Svordomar.
19 december 2006
18 december 2006
Kärringar
Helen Sjöholms Koppången är en väldigt fin sång... den får nog bli årets julsång trots att jag mötte den för första gången förra året.
http://brasved.blogspot.com har lagt upp en bild som gjort mig särdeles lycklig... se här:
Om detta skulle vara det enda jobbet jag kan få så får jag väl vara glad... men det kommer att vara svårt 8)
Nu till en helt annan sak:
http://alotlikeus.blogspot.com och http://prinsessglitter.blogspot.com har båda tagit upp ett gammalt välkänt fenomen, nämligen kö-vett.
Jag har själv vid flertalet tillfällen tagit upp detta men aldrig när jag varit lugn och sansad. Tidigare har det alltid handlat om precis när jag kommit hem från affären och varit galen av ilska.
En gång hade jag en man som stod så nära mig att jag kände hans haka på ovansidan av mitt huvud. Jaha, tänker ni, då stod du väl i kön till en bajamaja på en festival eller nåt. Nej, det var på Willys här i Lund.
Willys.
Jag hatar folk som står för nära i kön. Det är det värsta jag vet.
En annan extremt dålig sak är just den som Eline tar upp, nämligen den med vagnanalattackerna. Jag vill inte, jag upprepar, INTE, ha en vagn uppkörd i röven. Det spelar ingen roll hur charmig eller hur skicklig du är på detta hantverk, jag är inte intresserad. Om det inte handlar om att göra mig glad så måste det handla om att personen bakom mig tror att han eller hon kommer fram fortare för att jag får en vagn i röven. Jag kan då meddela att så är det inte.
Alltså:
Bara för att ni står nära mig kommer ni inte förbi mig i kön.
Om ni går om mig så kommer ni förbi mig i kön däremot ty jag är den mesigaste på två ben. Det har faktiskt hänt några gånger de senaste veckorna att folk bara helt enkelt (mer eller mindre uppenbart och fräckt) har gått framför mig i kön. I ett fall har det handlat om en kärring och i ett annat om 30+ karl med för stort ego.
Båda exemplaren av människor är per definition ganska jobbiga att ha att göra med i det offentliga rummet.
Jag vet inte vilka som är värst, men oftast är kärringarna fräckare.
Kärringar överlag är egentligen ingenting jag uppskattar.
Ni vet vilka ni är.
Kärringar.
Nu ska jag sova.
http://brasved.blogspot.com har lagt upp en bild som gjort mig särdeles lycklig... se här:
Om detta skulle vara det enda jobbet jag kan få så får jag väl vara glad... men det kommer att vara svårt 8)
Nu till en helt annan sak:
http://alotlikeus.blogspot.com och http://prinsessglitter.blogspot.com har båda tagit upp ett gammalt välkänt fenomen, nämligen kö-vett.
Jag har själv vid flertalet tillfällen tagit upp detta men aldrig när jag varit lugn och sansad. Tidigare har det alltid handlat om precis när jag kommit hem från affären och varit galen av ilska.
En gång hade jag en man som stod så nära mig att jag kände hans haka på ovansidan av mitt huvud. Jaha, tänker ni, då stod du väl i kön till en bajamaja på en festival eller nåt. Nej, det var på Willys här i Lund.
Willys.
Jag hatar folk som står för nära i kön. Det är det värsta jag vet.
En annan extremt dålig sak är just den som Eline tar upp, nämligen den med vagnanalattackerna. Jag vill inte, jag upprepar, INTE, ha en vagn uppkörd i röven. Det spelar ingen roll hur charmig eller hur skicklig du är på detta hantverk, jag är inte intresserad. Om det inte handlar om att göra mig glad så måste det handla om att personen bakom mig tror att han eller hon kommer fram fortare för att jag får en vagn i röven. Jag kan då meddela att så är det inte.
Alltså:
Bara för att ni står nära mig kommer ni inte förbi mig i kön.
Om ni går om mig så kommer ni förbi mig i kön däremot ty jag är den mesigaste på två ben. Det har faktiskt hänt några gånger de senaste veckorna att folk bara helt enkelt (mer eller mindre uppenbart och fräckt) har gått framför mig i kön. I ett fall har det handlat om en kärring och i ett annat om 30+ karl med för stort ego.
Båda exemplaren av människor är per definition ganska jobbiga att ha att göra med i det offentliga rummet.
Jag vet inte vilka som är värst, men oftast är kärringarna fräckare.
Kärringar överlag är egentligen ingenting jag uppskattar.
Ni vet vilka ni är.
Kärringar.
Nu ska jag sova.
16 december 2006
Varför förstår hon aldrig anledningen till att hon finns i medierna?
För någon vecka sedan gick ju människan ut och sa att ingen tog henne på allvar... inte ens hon själv tydligen eftersom hon redan glömt det och försöker återigen - att bli tagen på allvar:
Berätta om programmet?
– Det är jättehemligt än så länge. Ett program i en av de fem största kanalerna där jag har huvudrollen.
[Hm, viiiilken kanal kan det vara om hon säger "en av de FEM största kanalerna", kanske... kanal nummer fem?]
Vad ska du göra?
– Jag kommer få resa och det ska höra samman med min musik. Det passar mig perfekt och känns som … ja, inte ett genombrott, men det är på tiden att jag får det här.
[Ja, för du har ju kämpat så hårt för att få välbetalda jobb... utb.. nej vänta, utvik och sånt]
När börjar inspelningarna?
– I morgon (läs i dag). Folk kommer få se alla mina sidor. Jag ska vara glad, ledsen, bra, dålig, avklädd, påklädd, allt. Efter varje avsnitt så vill man se mer.
[Det låter ju inte riktigt så om man får se alla sidor på en gång...]
Du har många järn i elden.
– Ja. Men det har gjort att jag har har uppnått alla mina drömmar och alla mina mål i livet som jag någonsin har haft.
[Snällt sagt med tanke på att hon har en dotter som inte vill veta av henne]
Vad har du kvar?
– När jag är 40 ska jag vara miljonär och inte behöva jobba något mer. Jag ska ha ett hus i Thailand och så mycket pengar att jag inte behöver bry mig. Min målinriktning gör att jag kommer lyckas. Allt jag gör tjänar jag pengar på, jag gör ingenting gratis.
[Är inte kärringen 37 eller något liknande? Hur ska hon hinna det? Och framför allt, vad ska hon göra för att lyckas? Jag tror den sista utvägen får bli the big P...]
Detta handlar alltså om fröken Rosing, ifall det var någon som inte kopplade det.
Berätta om programmet?
– Det är jättehemligt än så länge. Ett program i en av de fem största kanalerna där jag har huvudrollen.
[Hm, viiiilken kanal kan det vara om hon säger "en av de FEM största kanalerna", kanske... kanal nummer fem?]
Vad ska du göra?
– Jag kommer få resa och det ska höra samman med min musik. Det passar mig perfekt och känns som … ja, inte ett genombrott, men det är på tiden att jag får det här.
[Ja, för du har ju kämpat så hårt för att få välbetalda jobb... utb.. nej vänta, utvik och sånt]
När börjar inspelningarna?
– I morgon (läs i dag). Folk kommer få se alla mina sidor. Jag ska vara glad, ledsen, bra, dålig, avklädd, påklädd, allt. Efter varje avsnitt så vill man se mer.
[Det låter ju inte riktigt så om man får se alla sidor på en gång...]
Du har många järn i elden.
– Ja. Men det har gjort att jag har har uppnått alla mina drömmar och alla mina mål i livet som jag någonsin har haft.
[Snällt sagt med tanke på att hon har en dotter som inte vill veta av henne]
Vad har du kvar?
– När jag är 40 ska jag vara miljonär och inte behöva jobba något mer. Jag ska ha ett hus i Thailand och så mycket pengar att jag inte behöver bry mig. Min målinriktning gör att jag kommer lyckas. Allt jag gör tjänar jag pengar på, jag gör ingenting gratis.
[Är inte kärringen 37 eller något liknande? Hur ska hon hinna det? Och framför allt, vad ska hon göra för att lyckas? Jag tror den sista utvägen får bli the big P...]
Detta handlar alltså om fröken Rosing, ifall det var någon som inte kopplade det.
Tänk på något annat
Jag har gjort ett stort misstag.. jag har önskat mig en sak så mycket att jag kommer att bli väldigt besviken om jag inte får den. Varför kan jag inte hålla tankarna i styr? Varför kan jag inte ligga i koma till måndag? Varför?!
Bort, bort, bort från min hjärna... det finns andra, bättre möjligheter för mitt liv.
Ja.
Klippan ringde igår. Alltså inte Klippan utan den skola som jag varit på arbetsintervju hos i Klippan. Jag var lite orolig för det samtalet eftersom jag gärna hade önskat att dessa människor bestämde åt mig. Om jag hade fått ett samtal med ett beslut om att jag fått jobbet hade det blivit väldigt jobbigt för mig för då hade jag blivit tvungen att bestämma om jag skulle ta det eller inte och väga alla jobbigheter mot brasakerna... och den situationen hatar jag.
Nu sa Klippan dock inte att jag hade fått jobbet utan att de istället skulle utlysa tjänsten en gång till. De ville nämligen ha någon som var behörig både svensk- och engelskalärare och ingen av de som hade sökt hade båda behörigheterna. Jag tror att skolor får börja inse att de nog inte kan få ett paket hur lätt som helst utan att de istället måste acceptera att ha lärare som har alla möjliga kombinationer.
Men jaja.
Det de sa sen var ganska snällt.
De sa nämligen att anledningen till att de ringde till mig var för att berätta att jag hade gjort ett väldigt gott intryck på intervjun och för att fråga om jag ville vara uppskriven som en vikarie för långtidsvikariat på skolan där. Hade jag bara haft behörigheten så tyckte de att jag gjorde ett väldigt bra intryck på intervjun och så vidare (inget sades rakt ut, men det verkade väldigt snällt tycker jag).
Jag satte upp mig på vikarielistan och tackade så vansinnigt mycket för de snälla orden.
Det haglar verkligen snälla ord över mig nu i dagarna. Åkes utvärdering kan man ju säga var ungefär motsatsen av Jessies... dvs den var helt vansinnigt skitsnäll och bra.
Nå, i vilket fall som helst så var detta besked från Klippan nog det bästa möjliga. Jag hade när jag gick dit, ingen aning om vad för slags intryck jag gjorde på intervjuer och jag kände det lite som om jag satt där och bajsade trams och att det syntes lång väg.
Ett exempel var min överdrivna användning av "Man kan nog säga..." i början på varje mening och påstående.
Men, i vilket fall som helst känns det skitbra att jag gör bra ifrån mig på intervjuer... det bådar gott för det där som jag egentligen inte ens får tänka eller hoppas på.
Men jag kan inte låta bli.
Jag vill!
Tack så mycket för alla snälla grattisar i kommentarerna (och mail och på andra sätt). Ingen vet väl bättre än ni som läser min blogg hur jag har lidit av den där VFT:n. Och då har jag inte ens skrivit hälften av det som hänt där av rädsla för efterverkningar.
Frågan är nu om jag har ork eller lust att meddela Jessie vilken skit jag tycker att hon var. Jag vet inte... vad tycker ni som läser? Ska jag skita i det eller speak my mind?
Nåja. Till en helt annan sak.
Ibland är det helt värdelöst att vara kvinnfolk. Nu är det möjligt att jag får hela gnällpolisen över mig, men det skiter jag i för jag är övertygad om att faktumet att jag är kvinna har en del i detta:
Jag fick svar från mina två besök hos magnetröntgen. Läkaren förklarade för mig att det precis som första gången syntes en abnormitet på den ena ansiktshalvan men han kunde inte se vad det var. Det var inte luft, inte blod, inte någon annan vätska, inte brosk och inte ärr. Nehe. Jag frågade då om det var möjligt att bara få... mer kind av ett trauma och svaret blev: "Vet ej".
Nehe...
Jag påpekade då att jag faktiskt hade ont och undrade vad man nu kunde göra.
Läkaren sa då att hans rekommendation var att jag skulle ta kontakt med den läkare som jag fått Flouxetin (antidepressiva) av och kanske ta upp den medicineringen igen.
Just när han sa det så reagerade jag inte med mycket annat än tanken att "det har jag ingen större lust med" men när vi hade lagt på slog mig något helt annat.
Människan tror nog att jag inbillar mig detta och att jag vill ha uppmärksamhet eller någonting liknande. Kanske tror han också att jag ha hysteriska vätskor i kroppen a la 1600-tal och kanske att jag behöver åderlåtas?
ICKE att ett sådant råd hade gått ut till en man, inte en jävla chans.
Och ICKE att ett sådant råd hade gått till en person som inte tidigare haft problem med psykiska åkommor. Utan att över huvud taget veta vad min medicinering hade för bakgrund och orsaker så slänger han ur sig en sådan sak.
OM det nu skulle vara så att jag inbillar mig (undermedvetet då isf, fast då får man ju förklara den abnormiteten som faktiskt SYNS och det lilla faktumet att jag faktiskt varit på akuten för en högst riktig och verklig bilolycka) så tror jag inte att Flouxetin är riktigt rätt väg att gå...
Fast vad fan vet jag? Jag är ju inte läkare.
Nästa steg, om jag väljer att ta något nästa steg, är att gå till en vårdcentral och börja om från början.
Min syster rådde mig att tänka efter om det onda hindrar mig i vardagen. Det gör det nog inte.. bortsett från att det ganska ofta är i tankarna och att jag är rädd för saker och ting som kommer mot mig från det "onda hållet". Men jag vet inte riktigt var gränsen går för "hindrande i vardag".
Någon som vet?
Antidepressiva... my ass.
Bort, bort, bort från min hjärna... det finns andra, bättre möjligheter för mitt liv.
Ja.
Klippan ringde igår. Alltså inte Klippan utan den skola som jag varit på arbetsintervju hos i Klippan. Jag var lite orolig för det samtalet eftersom jag gärna hade önskat att dessa människor bestämde åt mig. Om jag hade fått ett samtal med ett beslut om att jag fått jobbet hade det blivit väldigt jobbigt för mig för då hade jag blivit tvungen att bestämma om jag skulle ta det eller inte och väga alla jobbigheter mot brasakerna... och den situationen hatar jag.
Nu sa Klippan dock inte att jag hade fått jobbet utan att de istället skulle utlysa tjänsten en gång till. De ville nämligen ha någon som var behörig både svensk- och engelskalärare och ingen av de som hade sökt hade båda behörigheterna. Jag tror att skolor får börja inse att de nog inte kan få ett paket hur lätt som helst utan att de istället måste acceptera att ha lärare som har alla möjliga kombinationer.
Men jaja.
Det de sa sen var ganska snällt.
De sa nämligen att anledningen till att de ringde till mig var för att berätta att jag hade gjort ett väldigt gott intryck på intervjun och för att fråga om jag ville vara uppskriven som en vikarie för långtidsvikariat på skolan där. Hade jag bara haft behörigheten så tyckte de att jag gjorde ett väldigt bra intryck på intervjun och så vidare (inget sades rakt ut, men det verkade väldigt snällt tycker jag).
Jag satte upp mig på vikarielistan och tackade så vansinnigt mycket för de snälla orden.
Det haglar verkligen snälla ord över mig nu i dagarna. Åkes utvärdering kan man ju säga var ungefär motsatsen av Jessies... dvs den var helt vansinnigt skitsnäll och bra.
Nå, i vilket fall som helst så var detta besked från Klippan nog det bästa möjliga. Jag hade när jag gick dit, ingen aning om vad för slags intryck jag gjorde på intervjuer och jag kände det lite som om jag satt där och bajsade trams och att det syntes lång väg.
Ett exempel var min överdrivna användning av "Man kan nog säga..." i början på varje mening och påstående.
Men, i vilket fall som helst känns det skitbra att jag gör bra ifrån mig på intervjuer... det bådar gott för det där som jag egentligen inte ens får tänka eller hoppas på.
Men jag kan inte låta bli.
Jag vill!
Tack så mycket för alla snälla grattisar i kommentarerna (och mail och på andra sätt). Ingen vet väl bättre än ni som läser min blogg hur jag har lidit av den där VFT:n. Och då har jag inte ens skrivit hälften av det som hänt där av rädsla för efterverkningar.
Frågan är nu om jag har ork eller lust att meddela Jessie vilken skit jag tycker att hon var. Jag vet inte... vad tycker ni som läser? Ska jag skita i det eller speak my mind?
Nåja. Till en helt annan sak.
Ibland är det helt värdelöst att vara kvinnfolk. Nu är det möjligt att jag får hela gnällpolisen över mig, men det skiter jag i för jag är övertygad om att faktumet att jag är kvinna har en del i detta:
Jag fick svar från mina två besök hos magnetröntgen. Läkaren förklarade för mig att det precis som första gången syntes en abnormitet på den ena ansiktshalvan men han kunde inte se vad det var. Det var inte luft, inte blod, inte någon annan vätska, inte brosk och inte ärr. Nehe. Jag frågade då om det var möjligt att bara få... mer kind av ett trauma och svaret blev: "Vet ej".
Nehe...
Jag påpekade då att jag faktiskt hade ont och undrade vad man nu kunde göra.
Läkaren sa då att hans rekommendation var att jag skulle ta kontakt med den läkare som jag fått Flouxetin (antidepressiva) av och kanske ta upp den medicineringen igen.
Just när han sa det så reagerade jag inte med mycket annat än tanken att "det har jag ingen större lust med" men när vi hade lagt på slog mig något helt annat.
Människan tror nog att jag inbillar mig detta och att jag vill ha uppmärksamhet eller någonting liknande. Kanske tror han också att jag ha hysteriska vätskor i kroppen a la 1600-tal och kanske att jag behöver åderlåtas?
ICKE att ett sådant råd hade gått ut till en man, inte en jävla chans.
Och ICKE att ett sådant råd hade gått till en person som inte tidigare haft problem med psykiska åkommor. Utan att över huvud taget veta vad min medicinering hade för bakgrund och orsaker så slänger han ur sig en sådan sak.
OM det nu skulle vara så att jag inbillar mig (undermedvetet då isf, fast då får man ju förklara den abnormiteten som faktiskt SYNS och det lilla faktumet att jag faktiskt varit på akuten för en högst riktig och verklig bilolycka) så tror jag inte att Flouxetin är riktigt rätt väg att gå...
Fast vad fan vet jag? Jag är ju inte läkare.
Nästa steg, om jag väljer att ta något nästa steg, är att gå till en vårdcentral och börja om från början.
Min syster rådde mig att tänka efter om det onda hindrar mig i vardagen. Det gör det nog inte.. bortsett från att det ganska ofta är i tankarna och att jag är rädd för saker och ting som kommer mot mig från det "onda hållet". Men jag vet inte riktigt var gränsen går för "hindrande i vardag".
Någon som vet?
Antidepressiva... my ass.
14 december 2006
Hell hell yeah
Cirka såhär glad är jag Jag är KLAR. Trots att jag orätt blev tvingad till att göra 3,5 veckor extra och knappt fick lov att göra min praktik färdig denna termin (för det kan man inte klara samtidigt som ex-jobb) är jag nu
KLAR
KLAR
Ni anar inte detta.. det är så sjukt underbart, trevligt, fantastiskt och alldeles alldeles lättande att jag äntligen fått lämna den där skolan där ingen förutom handledaren verkar vilja att jag ska vara.
GUD VAD JAG ÄR BRA.
Inga mer 5-mornar, inga dödsfärder till Skånes ände... inget mer obetalt arbete och framför allt... inget mer rövslickeri av Mah och ingen mer skärskådning av H som person i alla lägen.
Nu är det ex-jobb... sen är det klart.
Hell yeah!
12 december 2006
Låda
Jag hade skrivit ett långt och fint inlägg om hur det var att sitta på Knutpunkten och vänta på tåget som skulle ta mig vidare och om hur jobbigt det var att det är översvämningar överallt och bla bla bla.
Men det blev ittnå med det.
Jaja... vad är en bal på slottet.
Näst sista dagen i Ängelholm idag, på torsdag smäller det.
I min lilla låda jävlar.
AAAAAH.
Men det blev ittnå med det.
Jaja... vad är en bal på slottet.
Näst sista dagen i Ängelholm idag, på torsdag smäller det.
I min lilla låda jävlar.
AAAAAH.
11 december 2006
Måndagswhine
Det traditionella måndagsgnällandet är här. 20 veckors praktik. Av dessa 20 är 19 slut och jag är på den 20:onde veckan. Dock känns det inte som om slutet finns inom en överskådlig framtid. Istället känns det som om slutet för mig som person kommer att komma före slutet på dessa 20 veckor och att dessa 20 veckor var det som mitt liv kom att gå ut på.
En helvetespraktik på en helvetesplats i en helveteslång tid.
Gah.
Nej, jag får inte misströsta nu. Jag måste tänka på att jag bara har fyra dagar kvar nu, bara fem lektioner. Bara tre mornar då jag tänker gå upp klockan fem.
Himlaplättar!
Praktiken måste ta slut, den MÅSTE det. Vad som jag däremot vill ska hända är att ett jobb ska trilla ner i mitt knä. Arbetsintervjun i fredags var en intressant tilldragelse. Fyra personer satt i en panel och förhörde mig om vitt och brett. Jag vet inte riktigt vad jag svarade på allt och jag försökte ju så klart svara PK på allting.. men det var svårt för en person som kanske tycker att tramsnivån inom pedagogiken ibland är väl hög. Det verkade inte dessa människor tycka, om man säger så.
Funderingen är dock den att detta jobb ligger - i sitt absolut bästa scenario - en timme och tjugofem minuter från Malmö C (ej då räknat tiden det tar mig att ta mig till MC). Hemresan i fredags tog mig 1.53, och då var det till Lund. Hur ska jag orka sånt som ny och flitig lärarinna? Jag kommer ju inte att vara hemma förrän 20 på kvällarna... för vad? Vem tackar mig för det? Bankkontot.. iofs. Men ska man jobba så jobbigt kan jag väl rensa fisk i Norge och få tre ggr så mycket.
Eller ne.. jag rensar ingen fisk. 8)
Nu ska jag dra mig till stationen.
Hejsvejs.
En helvetespraktik på en helvetesplats i en helveteslång tid.
Gah.
Nej, jag får inte misströsta nu. Jag måste tänka på att jag bara har fyra dagar kvar nu, bara fem lektioner. Bara tre mornar då jag tänker gå upp klockan fem.
Himlaplättar!
Praktiken måste ta slut, den MÅSTE det. Vad som jag däremot vill ska hända är att ett jobb ska trilla ner i mitt knä. Arbetsintervjun i fredags var en intressant tilldragelse. Fyra personer satt i en panel och förhörde mig om vitt och brett. Jag vet inte riktigt vad jag svarade på allt och jag försökte ju så klart svara PK på allting.. men det var svårt för en person som kanske tycker att tramsnivån inom pedagogiken ibland är väl hög. Det verkade inte dessa människor tycka, om man säger så.
Funderingen är dock den att detta jobb ligger - i sitt absolut bästa scenario - en timme och tjugofem minuter från Malmö C (ej då räknat tiden det tar mig att ta mig till MC). Hemresan i fredags tog mig 1.53, och då var det till Lund. Hur ska jag orka sånt som ny och flitig lärarinna? Jag kommer ju inte att vara hemma förrän 20 på kvällarna... för vad? Vem tackar mig för det? Bankkontot.. iofs. Men ska man jobba så jobbigt kan jag väl rensa fisk i Norge och få tre ggr så mycket.
Eller ne.. jag rensar ingen fisk. 8)
Nu ska jag dra mig till stationen.
Hejsvejs.
7 december 2006
Motvilds, motsols, motlut... MOTIGT
Fan vad det känns jobbigt att kämpa såhär när det inte kommer några resultat ur det. Eller jo, visserligen har vi fått en lägenhet och det är en jävla tur det, annars skulle jag inte ha varit i livet. Men det andra sitter lika hårt som en dålig knäck på ett budgetpapper. Praktikhelvetet tar ju ALDRIG slut och jag får ALDRIG något jobb... det spelar ingen roll hur många ansökningar som skickas in, ingen vill ändå ha mig av någon anledning.
Det är svårt att hitta motivering när ingen kastar det berömda benet någon jävla gång.. jag kreverar!
Jag hatar 5-mornarna, jag hatar dem så mycket att jag skulle kunna döda allihopa om det inte var för att man inte kan döda klockslag eller mornar.
Bajs bajs bajs.
Nej. Jag måste försöka rycka upp mig. Jag har bara fem dagar kvar på praktiken nu. Så lite har det aldrig varit.
Ungefär lika lite som det är timmar gångna på det här dygnet... inte så många alltså.
Jag undrar var Clovis gömmer sig. Ingen hälsningskommité nu på morgonen. 8(
Nej, nu är det smink och off. Adjö.
Det är svårt att hitta motivering när ingen kastar det berömda benet någon jävla gång.. jag kreverar!
Jag hatar 5-mornarna, jag hatar dem så mycket att jag skulle kunna döda allihopa om det inte var för att man inte kan döda klockslag eller mornar.
Bajs bajs bajs.
Nej. Jag måste försöka rycka upp mig. Jag har bara fem dagar kvar på praktiken nu. Så lite har det aldrig varit.
Ungefär lika lite som det är timmar gångna på det här dygnet... inte så många alltså.
Jag undrar var Clovis gömmer sig. Ingen hälsningskommité nu på morgonen. 8(
Nej, nu är det smink och off. Adjö.
6 december 2006
prata med DEIIII!
HAHAHA! Fan.
Har ni inte alltid velat haft LINDA ROSING som ringsignal? Det går nu, för ingen penning alls kan man få Linda Rosing som säger "Snellasvaraderinger, du måste prata me meiii, ja vill prata med deiii".
För att erhålla denna utomordentligt underbara tillgång i våra svenska liv hänvisar jag till http://www.bionda.se/music.php där man även kan lyssna på hennes singel och nästan se hennes buske genom vita trosor.
Rosing är lite ledsen för övrigt.. ingen tar henne på allvar, så då kan hon lika gärna lägga ner de allvarliga grejerna.
---------------
Idag konstaterade jag att jag hade sökt 36 jobb. Det är många.
Jag vill ha ett jobb... bittesehr.
Nej, jag blir för deppig av att tänka på detta. Nu ska jag tröstäta eller nåt.
Hejsvej.
Har ni inte alltid velat haft LINDA ROSING som ringsignal? Det går nu, för ingen penning alls kan man få Linda Rosing som säger "Snellasvaraderinger, du måste prata me meiii, ja vill prata med deiii".
För att erhålla denna utomordentligt underbara tillgång i våra svenska liv hänvisar jag till http://www.bionda.se/music.php där man även kan lyssna på hennes singel och nästan se hennes buske genom vita trosor.
Rosing är lite ledsen för övrigt.. ingen tar henne på allvar, så då kan hon lika gärna lägga ner de allvarliga grejerna.
---------------
Idag konstaterade jag att jag hade sökt 36 jobb. Det är många.
Jag vill ha ett jobb... bittesehr.
Nej, jag blir för deppig av att tänka på detta. Nu ska jag tröstäta eller nåt.
Hejsvej.
4 december 2006
Mina damer och herrar
Malmö högskola.
Situation:
Min vän skulle ha en lektion med en klass bestående av endast gossar. Bevakad av mentorn (en representant från Mah bevakar en eller två lektioner per period och sätter betyg efter det) väntar hon på klassen.
Vän: Vi får se om de kommer, ibland kommer inte så många
Mentor: Jodå, klart att de kommer, du som är så söt.
OJ vad man skulle känna sig respekterad i det läget. Jävlar i min lilla låda. Människan (min vän) har läst flera hundra poäng på högskola och universitet och är duktig som fan på alla sina göromål. Hon har stenkoll på sig själv och sin person och (kan jag intyga) definierar inte sig själv som en "söt tjej" precis. Därmed inte sagt att hon inte är snygg, ty det är hon, men detta var ju rent ut jävla LÖJLIGT.
Till saken hör också att hon är en av de mest intelligenta personer jag någonsin känt och skulle snacka cirklar kring den här jävla mentorsgubben tills han började gråta om det inte var för att hon (och vi alla) är i direkt och akut beroendesituation av Mah för vår framtid.
Vidare skoj är att lektionen som handlade om cementerade genusroller och genusuppfattningar erhöll mycket kritik av samma mentor eftersom min vän inte hade "löst problemet". Som jag förstod återberättandet ansåg mentorn att om man ska ta upp ett problemfyllt ämne ska man lösa problemet, annars gör man mer skada än nytta. Så ett frö, öppna ett öga, starta en debatt... sånt skit ägnar man sig tydligen inte åt på Mah.
Gåvan hon fick av Mah var en stressbörda lagd på den tidigare och kanske ett något törnat självförtroende (förhoppningsvis inte).
För det är ju det som är målet.
Ja.
Situation:
Min vän skulle ha en lektion med en klass bestående av endast gossar. Bevakad av mentorn (en representant från Mah bevakar en eller två lektioner per period och sätter betyg efter det) väntar hon på klassen.
Vän: Vi får se om de kommer, ibland kommer inte så många
Mentor: Jodå, klart att de kommer, du som är så söt.
OJ vad man skulle känna sig respekterad i det läget. Jävlar i min lilla låda. Människan (min vän) har läst flera hundra poäng på högskola och universitet och är duktig som fan på alla sina göromål. Hon har stenkoll på sig själv och sin person och (kan jag intyga) definierar inte sig själv som en "söt tjej" precis. Därmed inte sagt att hon inte är snygg, ty det är hon, men detta var ju rent ut jävla LÖJLIGT.
Till saken hör också att hon är en av de mest intelligenta personer jag någonsin känt och skulle snacka cirklar kring den här jävla mentorsgubben tills han började gråta om det inte var för att hon (och vi alla) är i direkt och akut beroendesituation av Mah för vår framtid.
Vidare skoj är att lektionen som handlade om cementerade genusroller och genusuppfattningar erhöll mycket kritik av samma mentor eftersom min vän inte hade "löst problemet". Som jag förstod återberättandet ansåg mentorn att om man ska ta upp ett problemfyllt ämne ska man lösa problemet, annars gör man mer skada än nytta. Så ett frö, öppna ett öga, starta en debatt... sånt skit ägnar man sig tydligen inte åt på Mah.
Gåvan hon fick av Mah var en stressbörda lagd på den tidigare och kanske ett något törnat självförtroende (förhoppningsvis inte).
För det är ju det som är målet.
Ja.
Skit i det då
Vad är det som har hänt? Jag får aldrig några mail, meddelanden eller kommentarer längre. Det läggs inte ut några nya jobb och lägenhet har vi ju fått nu. Jag ska sluta använda mig av internet, det är ju ändå bara tråkigt.
Jag har 7 mornar kvar nu. Skönt.
54 dagar till flytt.
0 jobberbjudanden och 0 pengar.
Jag har 7 mornar kvar nu. Skönt.
54 dagar till flytt.
0 jobberbjudanden och 0 pengar.
3 december 2006
Grattis till mig
Grattis till mig och min nya lägenhet. Jaaaa!
I Lund julpyntar man lite annorlunda, as seen here.
Igår var en rolig dag. Efter avfärd på förmiddag anlände jag N och H på Ikea där vi skickligt parerade alla galningar och smågalningar (barn). Jag noterade att soffor var dyra, det finns gott om gröna handdukar och diskställ inhandlades. Väl tillbaka i stan (Malmö, hädanefter är stan alltid Malmö, eller nej, jaja, skitsamma) mötte vi M och E som provade kläden och annat krafs. Med dem gick vi till en irländsk pubgrej och drack öl. Det var smaskigt. På toa var det en automatisk pappersutspottare som löpte amok när jag kom i närheten av den. Så fort jag rörde mig på toaletten sa den "nääääää" och spottade ut en ny längd torka-händerna-papper. Väldigt jobbigt. Till slut flydde jag ut från toaletten med nya mekaniska "nääää" bakom mig.
När detta var avklarat intog vi vår middag på V.E.S.P.A. Mycket smaskigt. Jag fick uppdraget att prova vin vackert och gjorde som man skulle - snurrade på glaset, nosade på vinet, tog en minimal klunk och sa "aaah, ja, det var bra". Efter detta märkte jag att vinet verkligen var mycket gott så då sa jag, utan att tänka mig för, "men det VAR ju jättegott". Servitrisen skrattade åt mig men vi fick flaskan i våra händer till slut. Fint.
Efter denna stund begav vi oss till Värnhem för hämtning av Ikeaprylar och sedan hem för sovning av kroppar.
Jag har nu sovit och vaknat och nu överväger vi en tur till ÖB, Rusta och andra roliga ställen.
Toodeloo.
I Lund julpyntar man lite annorlunda, as seen here.
Igår var en rolig dag. Efter avfärd på förmiddag anlände jag N och H på Ikea där vi skickligt parerade alla galningar och smågalningar (barn). Jag noterade att soffor var dyra, det finns gott om gröna handdukar och diskställ inhandlades. Väl tillbaka i stan (Malmö, hädanefter är stan alltid Malmö, eller nej, jaja, skitsamma) mötte vi M och E som provade kläden och annat krafs. Med dem gick vi till en irländsk pubgrej och drack öl. Det var smaskigt. På toa var det en automatisk pappersutspottare som löpte amok när jag kom i närheten av den. Så fort jag rörde mig på toaletten sa den "nääääää" och spottade ut en ny längd torka-händerna-papper. Väldigt jobbigt. Till slut flydde jag ut från toaletten med nya mekaniska "nääää" bakom mig.
När detta var avklarat intog vi vår middag på V.E.S.P.A. Mycket smaskigt. Jag fick uppdraget att prova vin vackert och gjorde som man skulle - snurrade på glaset, nosade på vinet, tog en minimal klunk och sa "aaah, ja, det var bra". Efter detta märkte jag att vinet verkligen var mycket gott så då sa jag, utan att tänka mig för, "men det VAR ju jättegott". Servitrisen skrattade åt mig men vi fick flaskan i våra händer till slut. Fint.
Efter denna stund begav vi oss till Värnhem för hämtning av Ikeaprylar och sedan hem för sovning av kroppar.
Jag har nu sovit och vaknat och nu överväger vi en tur till ÖB, Rusta och andra roliga ställen.
Toodeloo.
1 december 2006
Aldrig ha fifflat med moms
Jo. När jag ändå är i farten kan jag komma med lite info om lägenheten:
3 rok
77 kvm
Hyra ink. el och tv: 5500 kr
Våning 2
Delar på tvättstuga: 6
Förråd: våning 2
Käckt. Man kan titta på fler saker på http://haa.bilddagboken.se.
För övrigt måste jag tycka lite illa.
Ladda inte ner Internet Explorer 7 och använd, den är helt värdelös. De har gjort ett försök att använda flikar men misslyckats ganska mycket. Alla länkar som öppnas i nya fönster eller andra saker som är kopplade till Microsoftgrejer kan man tycka borde öppnas i nya flikar... but noo, de öppnar nya fönster som är 10 ggr mer tungrodda än explorer tidigare varit. Hoho.
Använd Opera.
3 rok
77 kvm
Hyra ink. el och tv: 5500 kr
Våning 2
Delar på tvättstuga: 6
Förråd: våning 2
Käckt. Man kan titta på fler saker på http://haa.bilddagboken.se.
För övrigt måste jag tycka lite illa.
Ladda inte ner Internet Explorer 7 och använd, den är helt värdelös. De har gjort ett försök att använda flikar men misslyckats ganska mycket. Alla länkar som öppnas i nya fönster eller andra saker som är kopplade till Microsoftgrejer kan man tycka borde öppnas i nya flikar... but noo, de öppnar nya fönster som är 10 ggr mer tungrodda än explorer tidigare varit. Hoho.
Använd Opera.
Ioooo!
Den första februari blir jag malmöit istället för lundensare, det är fint som fan snus. Jag har ritat fult och lite oproportioneligt och tagit kort med mobilen så att det har blivit en skugga... men skit i det. Detta är vårt nya hem och det ska bli ett fint hem. Balkongen är meget stor och kan fås inglasad om man vill. Clovis vill det mycket gärna men jag och Nicklas måste få hem tillräckligt mycket pengar så att det räcker till både brödföda och hyra, så det får helt enkelt vänta. Om någon undrar vad det är för något ute på balkongen så kan jag informera om att det är en badenbaden och ingen matta eller en platt hund eller nåt annat. I extrarummet kan man finna dansmattan 8) och de rektangulära grejerna med streck i är bokhyllor. Det är två ingångar till vardagsrummet, fast jag råkade rita över den ena först. Men det ska vara en dörr från hallen också. Mycket mycket fint. Hurra.
Det är möjligt att jag minns helt fel... men jaja.
Nu har vi i alla fall skrivit på kontrakt för denna godbit och den första februari som sagt är det inflyttning. Om någon vill se hur huset och området ser ut (det är kanske inte så upphetsande) kan man titta här. Oiiii!
En stor tyngd från Helenas lilla hjärta och hjärna har nu lyfts. Kvar är endast jobb- och exjobbstyngden.
När det gäller jobbtyngden kan jag meddela att jag varit på en intervju idag. Det var en mystisk intervju, men jag har inte varit på en lärarjobbsintervju förut så jag vet inte riktigt hur sådana går tillväga. Dock jag har varit på andra intervjuer och de brukar inte gå till på detta sätt. Intervjuaren pratade enbart om skolan, eleverna, den pedagogiska inriktningen och andra saker och frågade mig ingenting föruom om jag trivdes med mitt val. I det tillfället fick jag en möjlighet att klämma in lite Helenareklam, annars känner jag inte att han vet särskilt mycket mer om mig än han gjorde innan jag anlände. Tur att jag skickat tretusen papper med ladokudrag, personliga brev och hela kitet. Tydligen så var det något som fick honom att välja ut mig bland (som han sa) hundratals sökande, men jag fattar inte vad det är. Vad värre är är att jag inte fattar hur han ska kunna hitta något som gör att jag ska få gå vidare till nästa nivå:s intervjuer. Jag har ingen erfarenhet (förutom enstaka dagar och praktik), är färdig först den 16 januari, och är ung och dum. Vi kan nog sluta oss till att jag inte får något jobb där när han hade hundrataaaaals sökande. Och så vidare.
Fast jag är duktig på det jag gör.
Det fick jag dock inte sagt ordentligt.
En fördel iofs var att rektorn frågade mig om jag tänkte skaffa barn (hostolagligthost), det tänker jag ju inte inom en överskådlig framtid så det var ju fint. Typiskt dock att det är sådana saker som man inte får ha fördel av som jag möjligen isf skulle ha fördel av.
Jaja. Vad är en bal på slottet?
Jag har fått en lägenhet och slapp dubbel hyra och andra dåliga saker. Lyckan är stor. Snart är det jul. Snart är praktiken slut (två veckor kvar) och snart, snart eventuellt kan vi knyta ihop ex-jobbet.
Ah!
Nu ska jag pyssla. Adieu.
29 november 2006
Tumme
Visserligen brukar jag skriva på mornarna och gnälla väldigt mycket över hur trött jag är, men imorse fungerade inte detta. Jag var alldeles för trött. Detta har resulterat i en ganska omfattande trötthet nu ikväll också. Det ska sannerligen bli en fröjd att få lägga huvudet på kudden och räkna bakåt från fyra.
Idag har vi varit på en visning (som vanligt). Det var den näst bästa lägenheten som vi varit på visning på. Åååååååh, den vill vi ha! Det är synd som fan att det är den 30:onde imorgon, för det innebär att en dubbelhyra är oroande överhängande ifall (fast det lär vi ju inte... som vanligt) vi skulle få den.
Håll en tumme. En liten en.
På fredag ska jag på arbetsintervju på det ställe som jag önskade mig allra mest att jag skulle få komma på en intervju. Det är en relativt liten privatskola i Malmö (nära lägenheten som vi tittade på idag). Högstadium och tjänsten skulle handla om SO! Aj löv den delen av min utbildning. Missförstå mig rätt, jag får små orgasmer när jag gör satslösning, men de ordentliga grejerna händer när jag får berätta om samhällsstrukturer nu och då och litegrann om Axel von Fersen.
Åh. Håll en tumme till. En liten en?
Nu ska jag sova. 21.06... haha.
Men det är bara ett par veckor kvar nu. Ett par. ÅH!
Idag har vi varit på en visning (som vanligt). Det var den näst bästa lägenheten som vi varit på visning på. Åååååååh, den vill vi ha! Det är synd som fan att det är den 30:onde imorgon, för det innebär att en dubbelhyra är oroande överhängande ifall (fast det lär vi ju inte... som vanligt) vi skulle få den.
Håll en tumme. En liten en.
På fredag ska jag på arbetsintervju på det ställe som jag önskade mig allra mest att jag skulle få komma på en intervju. Det är en relativt liten privatskola i Malmö (nära lägenheten som vi tittade på idag). Högstadium och tjänsten skulle handla om SO! Aj löv den delen av min utbildning. Missförstå mig rätt, jag får små orgasmer när jag gör satslösning, men de ordentliga grejerna händer när jag får berätta om samhällsstrukturer nu och då och litegrann om Axel von Fersen.
Åh. Håll en tumme till. En liten en?
Nu ska jag sova. 21.06... haha.
Men det är bara ett par veckor kvar nu. Ett par. ÅH!
28 november 2006
Ööh, hjälpme
Tydligen krävs det inte särskilt mycket vett för att tillverka en unge... (http://www.tjuvlyssnat.se/)
(Man ~30 kommer in på apoteket. Han har mössan långt nerdragen över öronen och en systembolagetkasse i handen. Han tar en kölapp för rådgivning och fingrar stressat på lappen medan han väntar på apoteksbiträdet.)
Biträde: Hej.
Man: Min fru har värkar.
Biträde (förvirrat): Jaha? Var har hon ont då? Eller vad menar du förresten?
Man (än mer stressad): Alltså nej, nej. Hon är gravid!
Biträde: Jaha. Men hur långt är det gånget då?
Man: Alltså, vattnet har gått och hon har värkar. Ska hon ta en ipren?
Biträdet: Nej alltså, har det gått så långt så ska ni ta er in till BB så får hon smärtstillande när ni kommer dit...
Mannen: Ok! (Varpå han omedelbart lämnar apoteket.)
(Man ~30 kommer in på apoteket. Han har mössan långt nerdragen över öronen och en systembolagetkasse i handen. Han tar en kölapp för rådgivning och fingrar stressat på lappen medan han väntar på apoteksbiträdet.)
Biträde: Hej.
Man: Min fru har värkar.
Biträde (förvirrat): Jaha? Var har hon ont då? Eller vad menar du förresten?
Man (än mer stressad): Alltså nej, nej. Hon är gravid!
Biträde: Jaha. Men hur långt är det gånget då?
Man: Alltså, vattnet har gått och hon har värkar. Ska hon ta en ipren?
Biträdet: Nej alltså, har det gått så långt så ska ni ta er in till BB så får hon smärtstillande när ni kommer dit...
Mannen: Ok! (Varpå han omedelbart lämnar apoteket.)
27 november 2006
Nedräkning
Antal praktikdagar kvar: 10
Antal faktiska dagar kvar tills praktiken är slut: 20
Antal sidor att skriva till exjobb kvar: kanske 10-15
Antal dagar till jullov: ca 24
Antal timmar till jag får åka hem: 4
Antal dagar kvar till besked om lägenhet: 1-4
Antal dagar kvar till besked om annan lägenhet: 4-8 (tror jag)
Antal jobb som jag har sökt: 25
Antal intervjuer som jag blivit kallad på: 1 (fast den försvann på nåt sätt...)
Antal lägenhetsvisningar vi gått på: 4
Antal pengar på mitt konto: vet inte
Antal pluppar på mobilbatteriet: 1
Antal timmar jag varit vaken idag: 6,5
Antal timmar till jag får gå och lägga mig: 10,5
GÅ tid, GÅ!
Antal faktiska dagar kvar tills praktiken är slut: 20
Antal sidor att skriva till exjobb kvar: kanske 10-15
Antal dagar till jullov: ca 24
Antal timmar till jag får åka hem: 4
Antal dagar kvar till besked om lägenhet: 1-4
Antal dagar kvar till besked om annan lägenhet: 4-8 (tror jag)
Antal jobb som jag har sökt: 25
Antal intervjuer som jag blivit kallad på: 1 (fast den försvann på nåt sätt...)
Antal lägenhetsvisningar vi gått på: 4
Antal pengar på mitt konto: vet inte
Antal pluppar på mobilbatteriet: 1
Antal timmar jag varit vaken idag: 6,5
Antal timmar till jag får gå och lägga mig: 10,5
GÅ tid, GÅ!
22 november 2006
Stressen
Idag har jag skrivit och verkligen framhållit mitt fall när det gäller en lägenhet som jag jättegärna vill ha samt ett jobb som jag jättegärna vill ha. Snälla snälla krafterna, det vore så himla optimalt ifall jag fick möjlighet till iaf en av de här sakerna.
Aaaaah.
Jag skulle få komma på en intervju på en skola som ligger ute i skogen mellan Ängelholm och Helsingborg och det är fantastiskt men inte optimalt. Det tar en dryg timme och grejer att ta sig dit och det är inte värt det om det bara handlar om ett fåtal procent i tjänsten... ojijoj. Jag vet inte vad jag ska göra. För det första ringde de aldrig upp när de sa att de skulle göra det för att bestämma tid för en intervju. Men det kan väl inte vara så att bara för att jag inte kunde på måndag så får jag inte komma på någon intervju överhuvudtaget? Eller? Jag vet inte.. jag vet inte hur mycket man måste fjäska. Jag vet heller inte hur mycket jag ska ställa in mig på som ok procent att jobba. Helst vill jag ju självklart ha 100% i Malmö, men det är väl inte att hoppas på.
Nej blä.
Jag mår inte bra av att ha det såhär, jag kan inte slappna av och har inte kunnat slappna av på många veckor nu. Dessutom har jag veckans jobbigaste lektion imorgon och bara det faktum att jag tänker så förstör för mig.
Helst skulle jag bara vilja krypa bort under en sten (krypa bort under en sten?) och försvinna ett tag. Den enda anledningen till att jag inte gör det är för att jag vet att den dagen jag väl kommer fram kommer det att vara ohållbart dåligt och det finns inget sätt för mig att klara mig ur det här om jag inte bara rider ut stormen. Jag måste fortsätta med ex-jobbet så fort jag har stunder över från praktiken, jag måste söka jobb så fort det kommer något och jag måste ligga på på lägenhetssökandet om jag vill ha någonstans att bo nästa år.
Varför längtar jag så till julen? Jo, för jag inbillar mig att då kommer allt detta att vara löst och färdigt... jag hoppas det i alla fall. Något som faktiskt kommer att vara färdigt är praktiken och det är så SKÖNT så ni anar inte. Eller jo, ni kanske anar, men det är i alla fall så jävla vansinnigt svinskönt.
En lägenhet på Svansjögatan och ett jobb på den där skolan som ligger 10 minuter därifrån vore det ultimata.
Å.
Aaaaah.
Jag skulle få komma på en intervju på en skola som ligger ute i skogen mellan Ängelholm och Helsingborg och det är fantastiskt men inte optimalt. Det tar en dryg timme och grejer att ta sig dit och det är inte värt det om det bara handlar om ett fåtal procent i tjänsten... ojijoj. Jag vet inte vad jag ska göra. För det första ringde de aldrig upp när de sa att de skulle göra det för att bestämma tid för en intervju. Men det kan väl inte vara så att bara för att jag inte kunde på måndag så får jag inte komma på någon intervju överhuvudtaget? Eller? Jag vet inte.. jag vet inte hur mycket man måste fjäska. Jag vet heller inte hur mycket jag ska ställa in mig på som ok procent att jobba. Helst vill jag ju självklart ha 100% i Malmö, men det är väl inte att hoppas på.
Nej blä.
Jag mår inte bra av att ha det såhär, jag kan inte slappna av och har inte kunnat slappna av på många veckor nu. Dessutom har jag veckans jobbigaste lektion imorgon och bara det faktum att jag tänker så förstör för mig.
Helst skulle jag bara vilja krypa bort under en sten (krypa bort under en sten?) och försvinna ett tag. Den enda anledningen till att jag inte gör det är för att jag vet att den dagen jag väl kommer fram kommer det att vara ohållbart dåligt och det finns inget sätt för mig att klara mig ur det här om jag inte bara rider ut stormen. Jag måste fortsätta med ex-jobbet så fort jag har stunder över från praktiken, jag måste söka jobb så fort det kommer något och jag måste ligga på på lägenhetssökandet om jag vill ha någonstans att bo nästa år.
Varför längtar jag så till julen? Jo, för jag inbillar mig att då kommer allt detta att vara löst och färdigt... jag hoppas det i alla fall. Något som faktiskt kommer att vara färdigt är praktiken och det är så SKÖNT så ni anar inte. Eller jo, ni kanske anar, men det är i alla fall så jävla vansinnigt svinskönt.
En lägenhet på Svansjögatan och ett jobb på den där skolan som ligger 10 minuter därifrån vore det ultimata.
Å.
21 november 2006
The days
Idag auskulterade jag på en religionslektion. Min handledare var läraren och han pratade om hur det var viktigt att ha balans i kroppen, livet och humöret för att må bra. Ikväll sitter jag här och tror att jag aldrig kan få balans. Jag är aldrig nöjd. Jag är inte nöjd med kläder, bostäder, jobb eller något annat, jag vill bara förändra mig hela tiden. Jag läste i nån av gratistidningarna en krönika om att vara lägenhetsjunkie... jag tror att jag är en sån. Jag vet inte hur många gånger jag har flyttat, men det börjar väl närma sig 10 snart och jag är inte till åren kommen ännu. Jag undrar hur det ska sluta.
Dock, denna episod är ganska nödvändig eftersom det nog inte gillas skitmycket att jag bor i en studentlägenhet utan att vara student.
I fredags var jag och N på ytterligare en visning på en lägenhet och det som vi trodde att vi skulle våndas över under helgen har blivit en mycket längre episod. Kvinnan som handhar ärendet var sjuk i måndags och idag sa hon att hon skulle "se över det hela"... vilket antagligen bara kan betyda att hon vill vänta till någon annan ringer som har bättre ekonomiska förhållanden.
Bajs bajs bajs.
Jag vill att någon av sakerna ska lösa sig... antingen vill jag ha ett jobb, eller gärna en lägenhet men at the very least vore det fint om tiden bara kunde flyga förbi så jag fick bli färdig med praktiken och njuta av julen. Njutandet förutsätter att vi har ett hem att åka tillbaka till och någon slags inkomstkälla i framtiden. Som det ser ut nu är det ganska mörkt i min framtid... men samtidigt måste man försöka tänka på att ett telefonsamtal är allt som krävs och det tar inte lång tid när det väl kommer.
Men jag vill att det ska komma nu.
Jag börjar förstå folk som pluggar tills de är 45 år gamla, man blir inte avvisad på samma sätt i studieverksamhet, det handlar bara om försörjning.
Imorgon ska jag ringa till ett ställe där de sökte folk och där jag verkligen vill jobba för det verkade himla gemytligt och trevligt. Vad nu det ska leda till... jag är ju inte ens färdig än.
Nåja.
Jag verkar ha drabbats av någon mystisk slags huvudvärk som inte har velat lämna mig ifred förutom just idag. Den sitter som en huva från nacken och uppåt och värker och värker. Det är ingen vanlig huvudvärk, det känns. Vanlig huvudärk brukar kunna avhjälpas med antingen sömn, vatten, mat, choklad eller frisk luft... mot denna hjälper inget. Kommer den så sitter den resten av dagen och är ibland försvunnen timmen efter uppgång nästa dag, ibland inte. Dessutom blir jag alldeles skakig och förvirrad och känner mig extremt okry.. trots att det egentligen bara är huvudvärk.
Dåligt.
Idag är jag som skrivet förskonad så jag vill vara uppe så länge som möjligt... men jag börjar bli lite trött nu, så det är väl dags att lägga ner. Adieu.
Dock, denna episod är ganska nödvändig eftersom det nog inte gillas skitmycket att jag bor i en studentlägenhet utan att vara student.
I fredags var jag och N på ytterligare en visning på en lägenhet och det som vi trodde att vi skulle våndas över under helgen har blivit en mycket längre episod. Kvinnan som handhar ärendet var sjuk i måndags och idag sa hon att hon skulle "se över det hela"... vilket antagligen bara kan betyda att hon vill vänta till någon annan ringer som har bättre ekonomiska förhållanden.
Bajs bajs bajs.
Jag vill att någon av sakerna ska lösa sig... antingen vill jag ha ett jobb, eller gärna en lägenhet men at the very least vore det fint om tiden bara kunde flyga förbi så jag fick bli färdig med praktiken och njuta av julen. Njutandet förutsätter att vi har ett hem att åka tillbaka till och någon slags inkomstkälla i framtiden. Som det ser ut nu är det ganska mörkt i min framtid... men samtidigt måste man försöka tänka på att ett telefonsamtal är allt som krävs och det tar inte lång tid när det väl kommer.
Men jag vill att det ska komma nu.
Jag börjar förstå folk som pluggar tills de är 45 år gamla, man blir inte avvisad på samma sätt i studieverksamhet, det handlar bara om försörjning.
Imorgon ska jag ringa till ett ställe där de sökte folk och där jag verkligen vill jobba för det verkade himla gemytligt och trevligt. Vad nu det ska leda till... jag är ju inte ens färdig än.
Nåja.
Jag verkar ha drabbats av någon mystisk slags huvudvärk som inte har velat lämna mig ifred förutom just idag. Den sitter som en huva från nacken och uppåt och värker och värker. Det är ingen vanlig huvudvärk, det känns. Vanlig huvudärk brukar kunna avhjälpas med antingen sömn, vatten, mat, choklad eller frisk luft... mot denna hjälper inget. Kommer den så sitter den resten av dagen och är ibland försvunnen timmen efter uppgång nästa dag, ibland inte. Dessutom blir jag alldeles skakig och förvirrad och känner mig extremt okry.. trots att det egentligen bara är huvudvärk.
Dåligt.
Idag är jag som skrivet förskonad så jag vill vara uppe så länge som möjligt... men jag börjar bli lite trött nu, så det är väl dags att lägga ner. Adieu.
20 november 2006
Morgon
Ok.. jag vet att folk har det värre både till höger och till vänster om mig. Men när man blir tvungen att lämna en varm säng full med katt och pojke för att gå upp och sätta sig på tåget i en dryg timme känns det dåligt.
Uä.
Från dörr till dörr ca 105 minuter.
Pendlingstid totalt (inkl annat fraktande förutom tåg) ca 210 minuter.
TRE och en HALV timme, av mitt liv.
Bajsa.
Uä.
Från dörr till dörr ca 105 minuter.
Pendlingstid totalt (inkl annat fraktande förutom tåg) ca 210 minuter.
TRE och en HALV timme, av mitt liv.
Bajsa.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)